Saturday, October 14, 2006

zen på åttiotalet


Frukostläser om Masters of Horror och John Landis.

Då kommer jag ihåg: han har ju gjort Blues Brothers och En amerikansk varulv i London och Ombytta roller.

Och nästan alla tre berättar samma story. (Nåja, en smula hippie-tankefrihet-god-vilja krävs). Men ändå. Wow.

16 comments:

Hanna said...

Han har gjort tusen miljoner filmer! Kanske alla egentligen är samma.

jacobsteel said...

allting flyter. dammet, popcornen, sammetssätena...

kan man någon gång gå in två gånger på samma biograf?

rosa fluff said...

är inte speciellt insatt i hans filmer.
men det var snygga tänder killarna hade.

och gå in två gånger kan man inte, för dom lägger ner alla bra biografer. sa jag bittert.

Hanna said...

det finns inget popcorn som är likadant som ett annat. Som snöflingor.

jacobsteel said...

*undrar om man kan spå i popcorn?*

Hanna said...

Man kan definitivt spå i popcorn. Jag ska börja göra det. För pengar.

jacobsteel said...

ska det vara smörade popcorn då?

jacobsteel said...

Kom och se er framtid! Kom och se! Kom och skåda in i Ondskans smörade popcorn! Endast tjugo kronor!

Hanna said...

Smörade, saltade eller sockrade, vilket man vill. I utlandet är sockrade populära. Jag tror jag har min framtid säkrad här.

jacobsteel said...

jag vill bli spådd i popcorn! tror min framtid blir mycket bättre då.

rosa fluff said...

ups nu hamnade du på mitt skrivbord! inte alls meningen.

Hanna said...

I smörade då givetvis? Det är lite dyrare, för spåtanten blir kladdig om händerna.

jacobsteel said...

hmmm... nånstans tycker jag ju framtiden känns mer pålitlig med smörade popcorn jämfört sockrade... fast saltade måste ju vara tyngst? eller? Hur avgör man sånt?

På skrivbordet? Istanes, popcorn och allt?

Hanna said...

Saltade: rå verklighet. Sockrade: förgulligad. Och smörade är naturligtvis med softad kameralins.

jacobsteel said...

sen finns det ju Crackerjack också... det är typ sockrade med knäck och grejer... kommer inte riktigt ihåg för dom spelade boll när jag fick smaka på dom... inte för att det direkt hände något mer än att dom kliade sig i skrevet långt där nere på plan. men ändå liksom. framtiden....

Hanna said...

Det känns som om Cracker Jack cementerar framtiden.