Ibland skriver folk och ber att få bilder till olika saker och så mycket som jag själv glott på är det bara kul att låta det gå åt andra hållet. Ibland faktiskt helt gåtfullt kul.
1991 var jag nydumpad på lång- semester i NYC och det var ungefär då jag började släpa runt på små ritböcker. Det var lättare att komma över det pinsamma i att stå på gatan med penna och papper som nånslags amatörlapplisa så långt hemifrån. Och mest knäckt var jag ändå för att jag var på den magiska plats jag drömt om hela min barndom eftersom jag gillade Spindelmannen.
NU hade jag det framför mig, NU borde det var enklare att få till perspektiven på dom där underbara höghusen. Men inte fan kunde jag rita snyggt för det.
Fast ändå, en misslyckad man har inget att förlora, själföraktet gjorde att jag vågade mig upp på hustak trots min höjdskräck. Varje teckning jag knödde in i boken tyckte jag vart asful. Men ändå. Kul att göra.
Döm alltså om min förvåning när jag blir mailad från NYC av en Mike Walsh som sett min gamla skiss på några vattentorn och bad att få använda den till sitt skivomslag.
Klart han fick. God jul å lycka till med skivan, Mike!
Andra bloggar om: vattentorn, nyttan med självförakt
2 comments:
Väldigt fina vattentorn!
(Du borde ha fått göra framsidan också. Alt. baksidan borde vara framsidan!)
tackar, mannen! :D
Post a Comment