Tog en vernissagepromenad. Ensam. Göteborg är en söt liten köping i regnet. Alla andra verkar gravida. Träffade några ogravida killar och småpratade lite. Konsten var ganska ful och tråkig. Trista akvareller, bleka tavlor, och målningar med huvuden som såg ut som påsar med bajs (helt säkert symboliskt, men förfan, folk är ju bakfulla också).
Gallan hörs va? Det är avundsjukan. Den gröna avundsjukan. Kom hem och läste mail där min polare
parke_laine varit på
Hans Arnold utställningen på
seriegalleriet.
Postar ful gul teckning. Det hjälper inte, men den är avlång. Skit i den, gå och titta på dom fina
Arnold-bilderna istället.
12 comments:
Matulda och Megasen är en av mina ABSOLUTA favoritböcker.
Jag tror att huvudena inte skulle se ut som bajs utan kanske som chokladfontäner!
När jag var liten närde jag en hemlig dröm att jag skulle springa ihop med Hans Arnold i gamla stan och få hans autograf. Fast jag visste inte hur han såg ut...
Arnold är kungen. Han är den ende jag skrivit fanbrev till någonsin. Gick till hans till salu sida och köpte "bantningskuren" också.
Huvudena tror jag var påsar. Värmebeständig plast, givetvis. Att några av påsarna verkade ha spruckit stärker Ondskans teori. Fast gör konsten läbbig.
Läbbig är bra.
fick du något svar på brev till herr Arnold?
Jag vill också shoppa lite Arnold...
fick ju faktiskt svar. på julkort. :) sen blev det ju beställning, via hemsidan. det kom ett jättekuvert på tre dagar typ.
men du kan ju gå och hämta i gamla stan, och passa på att se konstnären också.
Oh well, du vet, när man har ätit massor med fluffbröd så blir man så lätt skengravid. Det är minst lika ansträngande.
kom just att tänka på att hemglass hade glassar med Arnoldpapper på 80-talet. fasiken vad jag åt glass.
Har för mig att det dök upp nya saker/figurer när pappret blev varmt eller om det var kallt...
det måste lätt varit det tuffaste på hela 80-talet. :)
det fanns mycket som var tufft på 80-talet, men dom där glassarna dom håller än idag.
Åh, Hans Arnold! Han brukade ställa ut på Claudelinska Huset i Ljugarn här på Gotland när jag var liten, typ lågstadieålder. Jag kunde kolla på hans bilder hur ofta som helst.
OCH så har jag haft äran att prata med honom! Fast jag var bara kanske 9 år, så jag minns inte så mycket av det. Men det känns stort att ha gjort det.
Jag fick en affisch med Cirkus Skala som han hade gjort, men den affischen gick så småningom i bitar. Åh så jag hade velat ha den nu!
Post a Comment